Av de knölar, som kliniskt konstateras i sköldkörteln, är bara ca 5 % cancer. I de små knölar (<1 cm), som hittas tillfälligt, är cancerrisken ännu mindre.
I Finland diagnosticeras årligen ca 300 fall cancer i sköldkörteln. Sköldkörtelcancer är hos kvinnor 3-4 gånger vanligare än hos män. Hos patienter med knöl i sköldkörteln är cancerrisken större hos unga - (< 20 år) och hos äldre (>60 år). Cancerrisken i en knöl hos en man är något större än i en knöl hos en kvinna.
Det vanligaste symptomet på cancer i sköldkörteln är en knöl, som man kan känna på halsen. Ibland förnimmer man smärta eller ömhet, när man känner på knölen, men oftast förorsakar denna knöl inga känningar alls. En knöl, som man konstaterat och kan känna på halsen, skall alltid undersökas. Sköldkörtelcancer kan förorsaka lymfkörtelsvullnader på halsen. En cancer, som spritt sig i vävnaderna på halsen, kan förorsaka heshet i rösten och sväljningsstörningar. Dessa symptom kan visserligen också ha andra orsaker.
Diagnostik:
Ultraljudundersökning
Vanligtvis rekommenderar läkarna inte ultraljudundersökningar av sköldkörteln, om läkaren inte har konstaterat någon förändring på halsen.
Ultraljudundersökningen ger en uppfattning om knölens struktur; om det är fråga om en vätskeblåsa (cysta) eller en fast knöl.
Med ultraljudundersökning kan man inte skilja en godartad svulst från en elakartad.
Ultraljudundersökningen kan ge en liten fingervisning om knölens struktur verkar godartad eller elakartad, men den slutliga diagnosen förutsätter ett cellprov från sköldkörteln.
Finnålsprov
Ett cellprov, som sugits från sköldkörteln med hjälp av en fin nål, är den mest centrala diagnostiska undersökningen av en knöl i sköldkörteln.
Bedömningen av finnålsprovet förutsätter, att det undersökes av en erfaren patolog.
Provtagningen är ett närapå smärtfritt stick.
För att exaktare bedöma provtagningsstället, är en ultraljudundersökning ofta till nytta.
Finnålsbiopsin är en i allmänhet tillförlitlig undersökning vid de papillära och medullära kancerformerna i sköldkörteln.
Vid de follikulära formerna av sköldkörtelkancer kommer man ofta inte till rätta med enbart finnålsprov för att skilja mellan godartad och elakartad tumör. Man tar därför utöver finnålsbiopsin en större provbit av sköldkörteln, och ofta avlägsnar man på en gång den sköldkörtellob, där knölen befinner sig.
Operation
Om finnålsprovet utvisar cellklass LIII -LV och därmed tyder på risk för kancer, avlägsnar man knölen.
Om knölens struktur i finnålsprovet är follikulär, och det därför är svårt att skilja mellan godartad och elakartad svulst, överväger man att avlägsna hela knölen genom operation.
Vid operationer av godartade strumaknölar hittar man ibland i närheten av strumaknölen i sköldkörtelvävnaden som tillfälligt fynd en mikroskopisk (< 5-8 mm) papillär kancer, som har god prognos.
Laboratorieprov är vanligtvis inte till någon hjälp vid diagnostik av sköldkörtelkancer.
Hur kan sköldkörtelkancer uppstå?
I samband med kärnkraftsolyckan i Tjernobyl konstaterade man, att sköldkörtelkancerfallen ökade kraftigt i de närliggande områdena med stort radioaktivt jodnedfall. Sköldkörtelcancersjukdomarna ökade mest hos de barn, som vid tidpunkten för olyckan var i åldrarna 0-4 år.
Tidigare bestrålning i halsområdet ökar risken för uppkomst av kancer i sköldkörteln. Om strålbehandling getts, borde sköldkörteln tidvis palperas.
Radiojodbehandling, som getts för vård av överfunktion i sköldkörteln, ökar inte kancerrisken. Den bestrålningsdos, som utvecklar kancer, verkar att ha ett tröskelvärde. När detta överstiges, minskar bestrålningen risken för kancer.
Papillär
Papillär kancer är i Finland den vanligaste formen av kancer i sköldkörteln. Den är allmännast hos unga människor, särskilt hos kvinnor.
Det var denna form av sköldkörtelkancer, som ökade mest hos barnen i områdena runt Tjernobyl efter kärnkraftverkskatastrofen.
Papillär sköldkörtelkancer utvecklas ur sköldkörtelceller. Den uppför sig relativt godartat och växer långsamt. Spridningen sker via lymfbanorna, och lymfkörtelmetastaser på halsen är ofta ett tidigt fynd.
Papillär sköldkörtelkancer hittas ibland i dold mikroskopisk form i samband med kirurgiska sköldkörtelåtgärder av andra orsaker.
Prognosen är god, över 97 % av patienterna lever tio år efter att man konstaterat sjukdomen. Metastaser i lymfkörtlarna på halsen brukar inte heller försämra prognosen åtminstone hos unga patienter. En möjligast fullständig kirurgisk avlägsning av sköldkörteln minskar risken för återkomst av sjukdomen hos alla patienter.
Follikulär
Follikulär kancer utvecklas också ur sköldkörtelceller. Den påminner till uppbyggnaden om normal sköldkörtelvävnad och kan vara svår att diagnosticera enbart genom ett finnålsprov. Follikulär kancer kan spridas via blodkärlen till lungorna och benbyggnaden. Denna typ är den nästvanligaste formen av kancer i sköldkörteln. Dess andel har de senaste åren minskat i Finland. Den uppträder oftast i åldrarna 40- 60 år. Procenten överlevande efter 20 år är ca 75 %.
Medullär
Medullär sköldkörtelkancer uppstår i de s.k. C-cellerna, som befinner sig mellan sköldkörtelblåsvävnaden. Dessa celler producerar kalcitonin. Medullär kancer kan ibland förekomma ärftligt i vissa släkten. I Finland är den ärftliga formen inte vanlig. Ibland är medullär kancer en del av ett syndrom med flera olika tumörer, MEN-syndromet. Till detta kan höra tumörer i bisköldkörtlarna och binjurebarken. Enskild medullär kancer hittas vanligtvis i åldrar över 40 år. Den ärfliga formen kan hittas redan hos barn.
Medullär kancer sprids vanligen via lymfvägarna till lymfkörtlarna på halsen, men också till lungor och lever.
Anaplastisk
Vid anaplastisk kancer är cellerna ospecificerade. Denna cancertyp växer snabbt. Patienterna har vanligtvis högre ålder.
Lymfom
Lymfom kan förekomma utom i andra organ också i sköldkörteln. Patienterna är oftast kvinnor. Medelåldern är ca 60 år. Ofta förekommer samtidigt en kronisk autoimmuntyreoidit. Överlevnadschansen efter fem år är ca 70 %.
PAPILLÄR OCH FOLLIKULÄR KANCER
Operation
Vid operationen strävar man till att avlägsna sköldkörteln så fullständigt som möjligt. Samtidigt avlägsnas också sjuka lymfkörtlar. Om det är fråga om dold papillär kancer, alltså en några millimeter stor knöl, som man hittar tillfälligt vid en operation av en godartad sköldkörtelsjukdom, är det tillräckligt som åtgärd att avlägsna knölen och den omgivande sköldkörtelloben.
Radiojodbehandling
Hos patienter, som har papillär och follikulär cancer försöker man efter operationen utplåna den sköldkörtelvävnad, som finns kvar, med radiojodbehandling. Radiojod minskar risken för att sjukdomen återkommer och underlättar den senare uppföljningen av sjukdomen.
Efter operationen är patienten utan tyroxin. Efter 4-5 veckor göres en isotopkartläggning av hela kroppen med radioaktivt jod. Om man konstaterar jodupptag vid kartläggningen, får patienten en radiojodbehandling med dos 60-100 mCi. Resultatet av behandlingen granskas om ca 3 månader med en ny isotopundersökning. Om man här ser ett upptag, upprepas radiojodbehandlingen med 6-12 månaders mellanrum tills upptaget försvinner. Den sammanlagda maximaldosen är ca 1000 mCi.
Tyroxinbehandling
Efter radiojodbehandlingen ges åt patienten sköldkörtelhormon, tyroxin. Man ersätter först och främst det sköldkörtelhormon, som fattas i kroppen efter det att sköldkörteln blivit avlägsnad, men därutöver strävar man vid vården av sköldkörtelkancer till att släcka hypofysens utsöndring av tyreotropin ( =tyreoidea stimulerande hormon eller TSH). TSH stimulerar tillväxt av sköldkörtelvävnad och således även sköldkörtelkancervävnad. En hög dos tyroxin hindrar TSH-utsöndringen. Därför ges vid vård av sköldkörtelkancer en högre dos tyroxin, än vad som behövs för att korrigera enbart underfunktion i sköldkörteln.
Dosen tyroxin är härvid ofta 150-250 mikrogram/dygn. Hos patienter med hjärtsjukdom använder man lägre doser. Lägre dos är ofta befogad, om patienten får överfunktionssymptom som hjärtklappningar eller riklig svettning.
DOLD ELLER OCKULT PAPILLÄR KANCER
Kirurgisk avlägsning av den sjuka knölen och den lob, som den befinner sig i, är oftast tillräckliga vårdåtgärder.
MEDULLÄR KANCER
Vid vård av medullär sköldkörtelkancer strävar man till att avlägsna sköldkörteln fullständigt. Man ger ingen radiojod. TSH stimulerar inte tillväxten av den medullära kancerns celler, därför får tyroxindosen efter operationen vara mindre än vid vård av papillär och follikulär kancer. Syftet med tyroxinvården efter operation av medullär kancer är att man tillräckligt ersätter den underfunktion, som uppstår efter att sköldkörteln är bortopererad.
Man strävar också till att avlägsna metastaser, som konstaterats i lymfkörtlar på halsområdet. Om den medullära kancern är i framskridet skede kan man också överväga yttre strålbehandling av halsen och cellgiftbehandling.
Om man misstänker, att patienten har den ärftliga kancerformen, undersöker man dem av hans nära släktingar, som är intresserade av förhandsdiagnostik. Om man hos släktingen anser risken för insjuknande i medullär sköldkörtelkancer vara hög, är det möjligt, att som förebyggande åtgärd operera bort hans sköldkörtel.
ANAPLASTISK KANCER
Vid anaplastisk kancer behövs vanligen operation, bestrålning och cellgiftbehandling. Sjukdomen har ändå dålig prognos.
Uppföljning av papillär och follikulär kancer
Efter vårdåtgärderna sker uppföljningen av sjukdomen till en början med 3-6 månaders mellanrum under det första året. Därefter sker uppföljes patienten årligen på centralsjukhusets poliklinik. Senare förflyttas uppföljningen beroende på fallet till hälsocentral 5-8 år efter att sjukdomen konstaterats.
Den centrala uppföljningsmetoden är nogrann palpation av halsen.
Vid uppföljningen av patienten används också laboratorieundersökningar. Man undersöker sköldkörtelns funktion (S-T4v, S-TSH) och sköldkörtelkancerns markörämne (serumets tyreoglobulin, STygl). Vid god vårdbalans är S-T4v vid övre gränsen av normalvärdesområdet, S-TSH är under 0,1 mU/l och S-Tygl halten är låg, under mätningskänsligheten.
Ultraljudundersökning av halsen är också en nyttig uppföljningsmetod.
Lungröntgen tasst ofta vid uppföljningen, särskilt om S-Tygl är förhöjt.
Om S-Tygl värdet stiger, krävs oftast tilläggsundersökningar, bl.a. avbrott i tyroxinbehandlingen, nya radiojodundersökningar och andra bildtagningsundersökningar.
Uppföljning av dold papillär sköldkörtelkancer
Årlig palpation av halsen räcker ofta som uppföljningsmetod.
Uppföljning av medullär kancer
Uppföljningen av medullär sköldkörtelkancer är koncentrerad till universitetssjukhusens och de större centralsjukhusens polikliniker. Vid uppföljning av vården undersöks kancermarkörämnen i blodprov (serum kalcitonin och serumets karcinoembryonala antigen (CEA)), dessutom används olika bildtagningsmetoder.
|
