Hypotyreos betyder underfunktion i sköldkörteln. Sköldkörteln kan vid hypotyreos inte producera tillräckligt med sköldkörtelhormon.
Det är en vanlig åkomma, som i de flesta fall, ca 95 %, beror på en felfunktion i själva sköldkörteln, primär hypotyreos. En sekundär hypotyreos beror på bristfällig produktion av sköldkörtelstimulerande hormon i hypofysen, men detta tillstånd är mera sällsynt. Om felet ligger ännu ett steg högre upp, i hypothalamus i hjärnan, där de s.k. releasing faktorerna bildas, vilka stimulerar hypofysen att släppa ut bl.a. sköldkörtelhormon, talar man om tertiär hypotyreos, men denna åkomma är mycket sällsynt.
Orsaker till primär underfunktion i sköldkörteln är vanligtvis följande:
1. Autoimmuntyreodit
2. Radiojodbehandling
3. Sköldkörteloperation
4. Medfödd utvecklingsstörning av sköldkörteln eller ärftlig rubbning av hormonsyntesen.
5. Dessutom kan hypotyreos förekomma förorskad av tyreostatika eller av stora mängder jod, övergående efter subakut tyreoidit (3% får bestående hypotyreos), ibland övergående i samband med Basedow, efter bestrålning i halsområdet, i samband med andra sjukdomar som infiltrerar sköldkörteln som sarkoidos, amyloidos, lymfom, metastaser, och på grund av jodbrist som endemisk struma.
Den vanligaste gruppen som drabbas av hypotyreos är kvinnor över 50 år. Prevalencen, eller förekomsten, kanpå vissa ställen vara upp till 10 % i denna ålder. En del av dessa kvinnor kan ha latent eller dold hypotyreos, som inte ännu ger symptom, men kan konstateras genom att TSH, det sköldkörtelstimulerande hormonet från hypofysen är förhöjt i blodserum. Tyroxin i serum är då ännu normalt eller vid den lägre gränsen för det normala. Det beror på symptomen, om man behöver vård redan i detta skede. En del läkare anser att det är bättre att använda en liten dos tyroxin för latent hypotyreos, andra tycker att man kan vänta och följa upp utvecklingen.
Under graviditet behövs något mera sköldkörtelhormon än vanligt. Om man då har en underliggande hypotyreos förmår sköldkörteln inte producera så mycket hormon som behövs. Därför vore det viktigt att kontrollera TSH ungefär tre månader efter att graviditeten börjat.
Personer med autoimmunsjukdom i släkten borde också kontrollera TSH. De löper större risk att utveckla en tyreoidit, som ofta kan leda till underfunktion i sköldkörteln. Också något ökad risk för överfunktionssjukdom i sköldkörteln föreligger. Sådana autoimmunsjukdomar är reuma, diabetes 1, perniciös eller vitamin B12-brist-anemi, tyreoiditis.
Vissa mediciner kan även förorsaka hypotyreos. Sådana är lithium, som används för att behandla manisk-depressiv sjukdom och amiodaron, som används vid terapi av vissa hjärtrytmstörningar. Man bör regelbundet kontrollera TSH om man använder dessa mediciner.
Om blodets kolesterolhalt är förhöjd rekommenderas TSH-kontroll.
När sköldkörteln har en skada, som gör att den inte förmår producera tyroxin, försöker hypofysen stimulera den genom att skicka ut mera TSH (=tyroideastimulerande hormon). Detta kan leda till att sköldkörteln börjar växa, man får struma (=förstorad sköldkörtel). Oftast är sköldkörteln ändå liten och atrofisk vid hypotyreos. Däremot vid jodbristhypotyreos växer den och blir stor och ofta knölig.
Trötthet, allmän olust
Torr hud, minskad svettning
Frusenhet
Förstoppning
Viktökning
Tunnt och torrt hår
Svullnad runt ögonen, som ser smala ut, uttryckslöshet i ansiktet
Långsamhet, apati, depression, ineffektivitet, t.om. vanföreställningar
Nedsatta minnesfunktioner, låg initiativförmåga
Heshet, djupare röst
Perifera svullnader
Nedsatt känsel i fingrar och tår
Långsam hjärtfunktion
Menstruationsrubbningar, ibland rikliga menstruationer, ibland långa intervall
Infertilitet
Hos barn: Längdtillväxten minskar!!!
Vid hypotyreos förekommer känslighet för dämpande mediciner som sömnmediciner och lugnande mediciner. Ifall hypotyreosen är odiagnosticerad kan en infektion eller användning av dämpande mediciner leda till medvetslöshet och koma, vilket kräver akuta åtgärder.
Det första och viktigaste provet är ett blodprov, S-TSH (=serumets tyroideastimulerande hormon eller tyreotropin). TSH ökar vid underfunktion i sköldkörteln då hypofysen, där TSH bildas, försöker stimulera den svagt fungerande sköldkörteln.
Om S-TSH är förhöjt mäter man också S-T4V (=serumets fria tyroxin, i Sverige kallat FT4, fritt tyroxin4. T4V är förkortning från finskans T4vapaa). T4V sjunker vid hypotyreos.
För att konstatera om hypotyreosen har uppstått av en autoimmuntyreoidit kan man mäta tyreoideaperoxidasantikroppar, S-TPOAb. För själva behandlingen har denna mätning inte betydelse, behandlingen baserar sig på symptomen och TSH-värdet. En grupp där antikroppbestämning har en viss betydelse är gravida med sköldkörtelstörning, eftersom positiva antikroppar kan betyda risk tyreoidit efter förlossningen.
Om både T4V och TSH är låga bör hypofysen undersökas. Den sekundära hypotyreosen, som beror på en skada i hypofysen, är inte så vanlig.
S-TSH normalvärde 0,2-5,0 mU/l.
S-T4V normalvärde 8-21 pmol/l
S-T4 normalvärde 75 - 140 nmol/l .........Detta värde mättes vanligen tidigare, men ger inte alltid rätt information, då tyreoglobulinet, som det är bundet till, påverkas av andra sjukdomar och tillstånd. Sådana tillstånd är graviditet, östrogenhaltiga tabletter, också p-piller, leversjukdomar, som höjer tyreoglobulinet. Vissa njursjukdomar kan sänka tyreoglobulinet. Därför mäter man numera i Finland vanligen T4V.
Vissa epilepsimediciner som fenytoin och karbamazepin sänker både T4 och T4V, så då är det bättre att följa TSH-koncentrationen.
S-TPOAb normalvärde under 2,5 kU/l, lätt förhöjt 2,5-10 kU/l, förhöjt over 10 kU/l
Autoimmuntyreoidit innebär en kronisk inflammation i sköldkörteln. Vid autoimmuntyreoidit bildas antikroppar, som vanligen bromsar sköldkörtelns verksamhet.
Kronisk autoimmuntyreoidit kallas också Hashimotos sjukdom efter dr Hakaru Hashimoto, som 1912 beskrev denna sjukdom i sköldkörteln. I Finland benämner man sjukdomen Hashimototyreoiditis om den förorsakar förstoring eller struma i sköldkörteln. Autoimmuntyreoidit är mycket vanlig och förekommer bland 4 % av befolkningen.
Sjukdomen kan ibland bara konstateras genom påvisande av typiska antikroppar i blodet. Man behöver inte behandla den i detta skede. Om den kroniska autoimmuntyreoiditen förorsakar underfunktion, struma (=sköldkörtelförstoring) eller knölar i sköldkörteln, lönas det att påbörja behandling med tyroxin. Om hypotyreos utvecklats efter autoimmuntyreoidit är den till 95 % bestående. Autoimmuntyreoidit beskrivs skilt i ett annat kapitel.
Hypotyreos behandlas med tyroxin. Man ersätter i tablettform det tyroxin, som sköldkörteln inte förmår producera.
Doseringen varierar mellan 50 och 150 mikrogram tyroxin per dygn vid vård av hypotyreos.( Andra sjukdomar i sköldkörteln kan behöva annan dosering, t.ex sköldkörtelcancer eller stor struma.)
Tyroxin omvandlas i vävnaderna till det aktiva hormonet trijodtyronin. Man har försökt att använda också detta i behandlingen, men tillsvidare ger det onödigt många biverkningar, t.ex. hjärtrytmstörningar.
Tyroxindoseringen ökas långsamt till passlig nivå. Speciellt försiktigt ökar man doseringen hos patienter med hjärtbesvär och hos äldre människor, eftersom en alltför snabb ökning av ämnesomsättningen kan leda till bröstsmärtor och angina pectoris. Det gäller främst människor, som en lång tid haft hypotyreos och låg ämnesomsättning. Något snabbare kan man öka om orsaken är en radiojodbehandling eller en operation av sköldkörteln.
I Finland finns det två styrkor på tyroxintabletterna: 25 mikrogram (=0,025 milligram) och 100 mikrogram (=0,1 mikrogram). I USA har man flera olika styrkor på tabletterna. Man brukar ta in hela doseringen på morgonen, men det finns sådana, som tycker att de mår bättre av att dela på dosen.Laboratoriekontrollerna ska man ta på morgonen före man tagit sin dagsranson tyroxin..
Man kan räkna med att behandlingen är livslång vid primär hypotyreos och man bör hålla sitt tyroxin på lämplig nivå så att man mår bra. |